Nyliberalismens död

I DN skrev krönikören Jonas Thente  så här

"Liberalismen tycks befinna sig i nån slags kreativ kris. Man får väl hoppas att den blir kreativ, i slutändan. Just nu känns det hela mest som kris."

Jag vet inte om jag håller med. Möjligen om man omdefinierar det allmänna ordet kris till identitetskris. Det beror mycket på just det faktum att så många hävdar rätten till den Sanna Liberalismen. Mest högljudda och välformulerade har nyliberalerna varit under flera år. Många av dessa borde rätteligen kallas nykonservativa (eller Neocons). Det finns en betydande mängd Thinktanks och bloggare och krönikörer och morgonsoffapratare som anser sig veta rätt. Det skrämmer mig. Mitt engagemang mot president George W Bush har renderat mig ett antal glåpord från just dessa nyliberaler. Det märkliga är att just dessa nyliberaler som anser sig ha fakta på sin sida, använder sådan väldig energi åt att utan faktaargument håna och förtala sina motståndare . 

Inlägg på exempelvis Dagens Industris kommentarblogg vimlar av dessa spydigheter från nyliberaler.

Inom mitt eget parti - Folkpartiet - är spännvidden stor. Ifrån äldre frisinnade till liberaler som befinner sig till höger, och mycket till höger, om moderaterna. De mest extrema högerliberalerna formulerar sig väl och har en strategisk förmåga att synas och märkas.

Denna närmast fanatiska förmåga står inte fascisterna långt efter. 

Du måste stå främst. Du måste skrika högst. Och ljuga stort om du måste ljuga.

Sammanfattande för nyliberaler är att de tror att marknaden klarar precis allt. Regleringar och statliga ingripanden är per definition något fullständigt avskyvärt.

Jag skrev en ganska uppgiven krönika efter Enronskandalen i USA för några år sedan. Där påstod jag helt fräckt att vår tids kapitalism hotar att implodera på grund av egna dumheter. Enrons grundare och uppbackare - däribland McCain och Bush - byggde sitt imperium på marknadsavregleringar  och i vart fall i Enrons fall, en förblindad jakt på vinster. Jag har inlägget inkopierat  här i bloggen nedan.

Om någon nyliberal/neocon kommentarer mitt inlägg här är jag säker på att det kommer att heta: "förvirrat", "oseriöst" "oprecist" Därför att sådana ord ger ett kraftfullt intryck och stärker de redan troende,

Men jag tar det. Nyliberalernas tid är ute.

_______

/Skriver i första version 2002, kompletterad år 2004 /Publicerat i min gamla blogg m m

Enronskandalen är en jordbävning som kommer att få många fler att skaka och kan till och med rubba fundamentet för den amerikanska formen av markandsekonomi. För fler år sedan började man debattera snabba klipp, The New Greed och avarter av kapitalismen i USA-modell. Men så mycket mer än debatt blev det inte.

Nu finns många andra tecken i tiden än Enron. Det allra senaste är Barneviks pensionsavtal här på hemmaplan.

Det var ju ingen slump att planen kraschade rakt in i World Trade Center. USA:s kapitalism skulle skadas. Runt om i världen hade dessförinnan våldsamma protester ägt rum i bland annat Seattle och i Genua, men med helt andra förtecken än religiös fanatism. Protesterna fortsätter nu i ännu större skala.
Anti-globaliseringsmotståndare lyckades på grund av internationell marknadsföring, masskommunikation i vår globaliserade värld nå ut med sitt budskap. Boken ”No Logo” blev till och med ett starkt eget märke och säljer bra som anti-storföretagssymbol.

Hotet mot marknadsekonomin och kapitalismen kommer dock inte utifrån. Snarare är det paradoxalt nog så att anti-kapitalister och anti-globalister medverkar till att just dessa system som de bekämpar kan leva kvar, men reformerade.

För klyftan mellan retoriken i den nu så ifrågasatta nyliberalismen och verkligheten har bara blivit större och större.
Enronaffären har på ett synnerligen effektivt och brutalt sätt visat på ihåligheten i begrepp som Den Nya Ekonomin. Visserligen uppmuntrade Enron sina anställda att delta i samhället, att också vara goda medborgare. Men för toppgarnityren gällde inte detta. Som vanligt. Legitimitet hade dessa skaffat sig genom att skänka till välgörenhet och partier.

Kommunismen föll som ett korthus i östeuropa. När kommunismen skulle skrota klassamhället byggde man upp ett repressivt klassamhälle med ofattbara förmåner för topparna, de invigda, de som visste hur allt skulle skötas. Känns det igen?

Den form av kapitalism som vi känner i väst hotas alltå inte utifrån utan hotas att implodera, eftersom förtroendet för modellen börjar rämna. Så länge vanliga anställde får sina löner, pensioner och kan leva sitt drägliga liv, så länge gör det väl ingenting om toppcheferna har ofattbart astronomiska löner och förmåner. Men även här i Sverige knakar det i fogarna. Nyss visade det sig att Gislaved läggs ner inte på grund av dålig lönsamhet utan på Eu-stödd billigare produktion i Portugal. Nyss har medierna kollat Max Mathissens mäklares sätt att sko sig själva. Nyss visade det sig att NCC med flera byggföretag lurar marknaden med karteller. Nyss har Percy Barnevik kvitterat ut ofattbara belopp på ett bräde. Astra Zeneca-chefer får också en skaplig hacka. Mer väntar helt säkert runt hörnet.
En toppchef i ett stort börsföretag i Sverige fick bonusavtal för några år sedan på något tveksamma grunder. I TV tillfrågades han varför han måste acceptera ett system där han skulle få ut flera hundra miljoner kronor mer än med ett reguljärt system. Svaret kom snabbt och iskallt: Jamen, det är ju fler hundra miljoner mer!
I det ögonblick stod det klart: egoismen och i det här fallet otvetydiga girigheten är viktigare än allt annat. Samma sak gäller just nu för den bonus som chefer får i Ericson parallellt med avskedandet av personal längre ner.

Just där ligger tändhatten inför själva implosionen. När det i allmänhetens ögon är absolut uppenbart att egennyttan är viktigare än allmännyttan. När allmänheten inte köper argumentet att dessa toppchefer måste ha dessa förmåner för att vi andra ska få det bättre. För det har ju inte kunnat bevisas.

Finns inte jämvikten i ett ekonomiskt system mellan egennytta och allmännytta så kommer systemet förr eller senare att rasa samman.

Frambärarna av den balanserade marknadsekonomin, eller social liberalism , i stället för nyliberalism finns bland de värsta kritikerna, kanske till och med ibland hos de demokratiskt sinnade socialisterna?

Socialism med mänskligt ansikte gick inte i Tjeckoslovakien 1968 och har inte gått att genomföra därefter heller. Jag tycker inte att socialdemokratin följer den klassiska socialistiska linjen, så deras avtryck i olika länder måste nog bokföras på kapitalismens konto.

Kapitalism fungerar, förutsatt att de starkaste förespråkarna för kapitalismen lyssnar på de starkaste motståndarna till den. För däri ligger den avgrundsstora skillnaden.
Kommunismen har från första början inbyggt i sitt system sin egen undergång – nämligen intoleransen och förtrycket av det fria ordet. Även varianter på kommunismen tror att det hittat den enda vägen och vill förtrycka människor som ifrågasätter den.

Den mest finurliga ekonomiska modellen som finns är en marknadsekonomi med socialt starka ramar - en social liberalism, där tusen blommor tillåts blomma, där det mångkulturella frodas och där vinddraget är starkt och konstant i en helt fri debatt. Där de stora misstagen leder till förändring – inte till repression.